På 80-talet var Japan en löjligt stor ekonomisk makt. Landets toppskikt hade sådant överflöd av pengar att de inte längre kunde investera i inhemsk industri och började därför även expandera internationellt. Stora japanska företag investerade kraftigt i den amerikanska ekonomin och ett av de mest talande exemplen var hur de köpte upp mängder med skyskrapor i bland annat Los Angeles [1]. Det var ett samtida resultat av utveckling och konsumtion i raketfart.
Under den här högkonjukturen var ett av alla vis att spendera pengar på att bygga nöjesparker runtom i landet. De var för en tid mycket uppskattade besöksmål. Men när ekonomin sedan kraschade 1993 så slutade folk besöka dessa parker på grund av att de inte hade råd och många av dessa parker gick därför i konkurs. Av den anledningen finns det idag sedan 20 år tillbaka helt övergivna attraktionsparker av olika slag lite här och var i Japan (Se mer här).
En av dessa parker stötte vi på av en slump för några veckor sedan. Det var en park med arkitektur och formade landskap som påminde om något slags kinesiskt tema. Det var riktigt påtagligt att gå runt i den miljön och fundera på hur det kan ha varit i sina glansdagar. Det var med viss skräckblandad förtjusning man kunde utforska området. Man kunde utan problem föreställa sig hur man var del av en post-apokalyptisk värld. Se bilder nedan.
Vi var alltså en grupp av internationella studenter som gjorde en favorit i repris och hyrde en bil för att åka runt och se mer av Hokkaido. Denna gång åkte vi söderut mot Noboribetsu. På vägen stannade vi till vid en vulkan som vi lite nonchalant tog oss an att klättra upp för med jeans och regnjacka. Det var häftigt att se hur vegetation och berg är helt annorlunda på vulkanisk mark, men det visade sig dock vara för dimmigt för att kunna urskilja både kratern och utsikten. Den starka vinden piskade regnet mot kinder och ben men vi lyckades trots allt ta oss till toppen. När vi kom ner igen var de enda byxorna jag hade tagit med mig dyngblöta. Det blev att fortsätta bilresan i filsingarna. Jag var dock inte trotsig nog att på japansk landsbygd vistas publikt med bara ben, så jag tvingade på brallorna igen när vi kom fram till de naturligt varma källorna utanför Noboribetsu. Kalla blöta byxor är nu mera bland det värsta jag vet. Till råga på det så luktade det kokande vattnet starkt över hela området, ungefär som en riktigt sur fis. Det blev således ingen fulländad upplevelse av denna turistattraktion. Det var hur som helst i alla fall något att checka av på listan.
Det bästa med sådana här naturliga källor måste vara traditionen de har producerat i Japan. Jag syftar till så kallade varma källor, eller Onsen som det heter här i Japan. Vattnet som innehåller mineraler av olika slag tas upp och behandlas, det tempereras till badvänligare temperaturer och används sedan till att fylla upp stora badhus. Man sätter sig först på en pall och tvättar sig, för att sedan opretentiöst nog gå runt och doppa sig i olika typer av pooler. Man växlar mellan väldigt varmt och iskallt, sitter under tunga vattenstrålar, badar ångbastu, o.s.v. Jag antar att svavlet extraheras från vattnet på något sätt i reningsprocessen av vattnet för den illaluktande karaktären är helt borta. Det fungerar alltså ungefär som ett västerländskt spa men jag skulle vilja påstå att det är lite mindre tillknixat. Det är numer enligt min partiska åsikt dessutom bland det mest avslappnande man kan ägna sig åt. Speciellt om det sker direkt efter fysisk aktivitet. Helt klart värt att nämna är även att de har hårfönar som man kan torka sina blöta byxor med!
Vi besökte även lite andra resmål under resten av helgen som till exempel Lake Toya som är en sjö i en forntida gigantisk vulkanisk krater, en mjölkfarm som lustigt nog även driver pizzeria, Noboribetsus tomma gator, med mera.
[1] http://www.businessinsider.com/japans-eighties-america-buying-spree-2014-9?r=US&IR=T&IR=T